Adhesiv kapsulit, i dagligt tal benämnt som frozen shoulder, utgör ett smärtsamt och funktionsnedsättande tillstånd i axelleden. Tillståndet karakteriseras av en spontan uppkomst av inflammation i ledkapseln, vilket efterföljs av en tilltagande fibros och förtjockning av kapselvävnaden. Denna patologiska process leder till en kraftig inskränkning av både passiv och aktiv rörlighet i axeln. Tillståndet kan uppstå primärt utan känd utlösande orsak, eller sekundärt efter trauma, kirurgiska ingrepp eller i samband med metabolisk sjukdom som diabetes mellitus. Att förstå tillståndets naturliga förlopp är avgörande för att sätta in rätt vårdinsatser i rätt tid.
Patofysiologi och kapselkontraktur
Den underliggande mekanismen vid adhesiv kapsulit involverar en kronisk inflammatorisk reaktion i synovialmembranet. När inflammationen pågår stimuleras fibroblaster att producera kollagen, vilket leder till att ledkapseln skrumpnar och förlorar sin elasticitet. Vid klinisk undersökning av en patient med frozen shoulder syns ofta en markant reduktion av axelledens volym, vilket begränsar överarmsbenets rörlighet gentemot skulderbladet. Särskilt utrotationen drabbas i ett tidigt skede, vilket skiljer detta tillstånd från flera andra axelbesvär. Långvarig kapselkontraktur leder även till förändrade rörelsemönster i hela skuldergördeln, då kroppen försöker kompensera för den förlorade rörligheten.
Sjukdomsfaser och kliniska symptom
Sjukdomsförloppet indelas traditionellt i tre överlappande faser som sträcker sig över flera månader eller år. Den första fasen kännetecknas av en gradvis ökande, intensiv smärta som ofta är som mest påtaglig under natten. I takt med att smärtan fortskrider utvecklas tillståndet till den andra fasen, där rörelseinskränkningen blir det dominerande symptomet. Under denna fas av frozen shoulder minskar smärtan i vila, men leden blir i stället mycket stel och svåranvänd i vardagliga moment. Den sista fasen innebär en långsam återhämtning där rörligheten gradvis återvänder till följd av att kapseln mjuknar och vävnaden återfår delar av sin ursprungliga struktur.
Diagnostiska metoder och differentialdiagnostik
Diagnosen ställs i huvudsak genom en noggrann klinisk undersökning och anamnes. Läkaren eller fysioterapeuten utvärderar axelns rörelseomfång och jämför den aktiva rörligheten med den passiva. Ett typiskt fynd vid frozen shoulder är att den passiva rörligheten är lika inskränkt som den aktiva, vilket skiljer tillståndet från senrupturer eller subakromial impingement där passiv rörlighet ofta kvarstår. Bilddiagnostik som slätröntgen nyttjas främst för att utesluta artros eller kalkaxling. Magnetresonanstomografi eller ultraljud kan användas för att påvisa förtjockning av kapseln och korakohumeralligamentet samt för att utesluta skador på rotatorkuffen.
Behandlingsstrategier och fysioterapeutisk rehabilitering
Behandlingen anpassas efter vilken fas patienten befinner sig i och syftar till smärtlindring samt bevarande av funktion. Under den smärtsamma initialfasen prioriteras smärtlindring, vilket kan innefatta farmakologisk behandling eller kortisoninjektioner i ledkapseln för att dämpa inflammationen. När tillståndet övergår i stelhetsfasen blir fysioterapi central. Anpassade övningar för frozen shoulder fokuserar då på skonsam rörlighetsträning och töjning inom smärtfria gränser för att förhindra ytterligare sammandragning av kapseln. Kirurgiska ingrepp eller kapselhydrodilation övervägs enbart i långdragna fall där konservativ behandling inte gett tillräcklig effekt.